Uppsving
Snarr jul. Julkänslan har infunnit sig och ljus och ljusslingor här och var. Är klar med klapparna ooch det som eventuellt köps nu är bara lite extra. Det blir en skön känsla att slippa hitta på sistaminutenpaket. Dessutom ska vi vara långlediga, nästan tre veckor blir det ihop. Det behöver vi.
På jobbet går det bra. Jag trivs fortfarande och det känns spännande med ny mandatperiod.
Varje år...
Varje år den här perioden så tänker jag med värme tillbaka på augusti 2001. Då började jag vid Karlstads Universitet. Tre år tog utbildningen och jag minns egentligen allt (förutom nationalekonomin) med värme och glädje. Det nya livet, självständigheten, alla nya vänner, festerna osv. Varje år (utan undantag) längtar jag tillbaka och är faktiskt rent avundsjuk på de som ska starta den resan jag startade för 13 år sen. Jag vill också. Sen vet jag att det skulle aldrig bli detsamma att göra det en gång till men känslan att få vara med en gång till är lika stark. Jag kan förstå de där som blir kvar på universitetet år efter år. Det kan vara jobbigt att släppa och bege sig ut i något nytt okänt när man ändå har det så bra. För mig var det (återigen förutom nationalekonomin) tre väldigt oproblematiska år. Faktiskt de tre bästa i mitt liv tror jag.
Så tack till alla som var med och gjorde de så bra.
Så tack till alla som var med och gjorde de så bra.
Separationer
Idag har jag fått anledning att reflektera över ämnet separationer igen. Det finns de där mer definitiva och berörande separationerna som när någon dör. Dem har jag överlag mycket svårt med. Skillnaden nu är att jag vågar erkänna för mig själv att det är svårt för mig. Inget man bara konstaterar och sen kör vidare. En dyrköpt läxa.
Sen finns det de där andra separationerna. De som är en separation men där personen kommer finnas kvar. Bara inte i den rollen som du lärt känna den innan. Idag slutar min chef för att gå vidare till ett annat jobb. Fram tills för någon timme sen har jag tänkt att jag bara skulle konstatera och sen köra vidare. Men nu när han gått för sista gången från skrivbordet bredvid mig så känns det ändå konstigt. Inte en stor sorg som när någon har dött. Utan mer ett sorts vemod för att inget är beständigt. Och kanske ett vemod över att om ett par veckor kommer allt fortfarande rulla på som vanligt.
Det är väl ett vemod över alla separationer tänker jag. Att någon plötsligt inte är där, att vara den som går till en ny situation, känslan av att vara utbytbar, frågeställningarna kring om man gjort något avtryck osv.
Lite djupare tankar än bara snor och förkylning så här en tisdagseftermiddag. Men sånt måste också få utlopp.
Snor, överallt snor
Den här veckan har jag varit på jobbet en dag. Resten vab. När jag fick gå och träna i onsdags kväll och gå till jobbet igår så kändes det som om jag rymde, jag var FRI!
Och det räckte med den pausen för att känna att jag skulle orka med dagens vab också.
På tal om träning. Det var jättekul och spinna igen, tänk om jag kunde få lite rutin på det. Vad härligt!
Jaha, tiden går
Julen kom. Och gick. Den var mycket bra. Det var nyår också. Dubbelnyåret med. Planerna för ordinarie nyår blev inställda pga sjukdom och vi hade en av de mysigaste nyåren ever tror jag. Men lika bra var det när vi körde nyår igen lördagen efter. God mat och friskt sällskap.
Är ju nyligen hemkommen från NY, igen kan man nästan säga. Lika bra som alltid. Tänk att jag aldrig tröttnar på den staden. Började dock arbetsveckan med att vabba idag. Men nu är snoret och hostan under kontroll så imorgon blir det dagmammorna igen. Känns som om både föräldrar och barnet behöver det ;-)
Två veckor!!
Det är två veckor kvar till julafton! OMG.. Jag som tycker jag haft all tid i världen. Nu är det dags att lägga i en högre växel. Slå in alla paketen, köpa de där klapparna som jag vet vad jag ska köpa, bara imnte tagit mig till inköpsstället mm mm. Dessutom- göra mer julgodis till jobbets jullunch, lägga på juldukarna, ta fram lite fler tomtar, ta in lite nya julblommor (min grej i år-jularrangemang!) och spela mer julmusik hemma. Kanske kan Oskar hitta någon ny bra låt "det är min favvojit mamma!"
Ni ser, dags att sätta fart!
GOD JUL!!
Ni ser, dags att sätta fart!
GOD JUL!!
Vänder vinden?
Jag håller på att, till viss del, bli sociala medier-trött. Jag försöker "stänga av" mer och mer när jag kommer hem från bloggar, facebook och instagram. Varför? Jo, jag tror att det är för att jag håller på att bli ledsen för (eller åt?) de personer som lever sitt liv genom andras blickar. Jag har tröttnat på bilder på mat innan den äts, foton med en lite sned vinkel på bakingredienser, posen med en fot framför den andra när man visar upp en klänning. Det är inte inspiration längre. Det är uppvisning och bekräftelsebehov mer än något annat. Jag behöver mer substans om jag ska följa någon i sociala medier. Någon som skriver något reflekterande eller tankeväckande. Inte någon som publicerar något där min första tanke är "herregud ser hens barn hen någonsin i ansiktet eller är det med en kamera framför hela tiden?"
Kanske beror de här tankarna på det jag själv gått igenom det senaste dryga året. Att jag själv försöker bli bättre på att inte leva genom andras bekräftelse. Eller så handlar det helt enkelt på att jag blivit äldre och känner efter vad som får ta tid och vad som inte får ta tid från mig.
Det låter så lätt när man skriver men i praktiken är det svårt. Så jag kämpar på men tips emottages tacksamt. både på sånt som är värt att följa och på hur man kan begränsa sig.
Kanske beror de här tankarna på det jag själv gått igenom det senaste dryga året. Att jag själv försöker bli bättre på att inte leva genom andras bekräftelse. Eller så handlar det helt enkelt på att jag blivit äldre och känner efter vad som får ta tid och vad som inte får ta tid från mig.
Det låter så lätt när man skriver men i praktiken är det svårt. Så jag kämpar på men tips emottages tacksamt. både på sånt som är värt att följa och på hur man kan begränsa sig.
Skakad och rörd
Kanske känner någon igen sig i det jag skriver, kanske inte. Men vet ni när man efter en lång, jobbig tid känner att "yes, jag tror det har vänt. Kanske är det lite harmoni i livet nu?" för att sedan bara skakas om som man var i en tvättmaskin? Själva ankaret, grundbulten, det där trygga, i ens tillvaro bara rubbas. Där är jag nu. I och för sig med en positiv syn på framtiden men det är ändå jobbigt nu. Just nu liksom.
