Varje år...

Varje år den här perioden så tänker jag med värme tillbaka på augusti 2001. Då började jag vid Karlstads Universitet. Tre år tog utbildningen och jag minns egentligen allt (förutom nationalekonomin) med värme och glädje. Det nya livet, självständigheten, alla nya vänner, festerna osv. Varje år (utan undantag) längtar jag tillbaka och är faktiskt rent avundsjuk på de som ska starta den resan jag startade för 13 år sen. Jag vill också. Sen vet jag att det skulle aldrig bli detsamma att göra det en gång till men känslan att få vara med en gång till är lika stark. Jag kan förstå de där som blir kvar på universitetet år efter år. Det kan vara jobbigt att släppa och bege sig ut i något nytt okänt när man ändå har det så bra. För mig var det (återigen förutom nationalekonomin) tre väldigt oproblematiska år. Faktiskt de tre bästa i mitt liv tror jag.
Så tack till alla som var med och gjorde de så bra.

Separationer

Idag har jag fått anledning att reflektera över ämnet separationer igen. Det finns de där mer definitiva och berörande separationerna som när någon dör. Dem har jag överlag mycket svårt med. Skillnaden nu är att jag vågar erkänna för mig själv att det är svårt för mig. Inget man bara konstaterar och sen kör vidare. En dyrköpt läxa.
 
Sen finns det de där andra separationerna. De som är en separation men där personen kommer finnas kvar. Bara inte i den rollen som du lärt känna den innan. Idag slutar min chef för att gå vidare till ett annat jobb. Fram tills för någon timme sen har jag tänkt att jag bara skulle konstatera och sen köra vidare. Men nu när han gått för sista gången från skrivbordet bredvid mig så känns det ändå konstigt. Inte en stor sorg som när någon har dött. Utan mer ett sorts vemod för att inget är beständigt. Och kanske ett vemod över att om ett par veckor kommer allt fortfarande rulla på som vanligt.
 
Det är väl ett vemod över alla separationer tänker jag. Att någon plötsligt inte är där, att vara den som går till en ny situation, känslan av att vara utbytbar, frågeställningarna kring om man gjort något avtryck osv.
 
Lite djupare tankar än bara snor och förkylning så här en tisdagseftermiddag. Men sånt måste också få utlopp.

Snor, överallt snor

Den här veckan har jag varit på jobbet en dag. Resten vab. När jag fick gå och träna i onsdags kväll och gå till jobbet igår så kändes det som om jag rymde, jag var FRI!
Och det räckte med den pausen för att känna att jag skulle orka med dagens vab också.
 
På tal om träning. Det var jättekul och spinna igen, tänk om jag kunde få lite rutin på det. Vad härligt!

Jaha, tiden går

Julen kom. Och gick. Den var mycket bra. Det var nyår också. Dubbelnyåret med. Planerna för ordinarie nyår blev inställda pga sjukdom och vi hade en av de mysigaste nyåren ever tror jag. Men lika bra var det när vi körde nyår igen lördagen efter. God mat och friskt sällskap.
 
Är ju nyligen hemkommen från NY, igen kan man nästan säga. Lika bra som alltid. Tänk att jag aldrig tröttnar på den staden. Började dock arbetsveckan med att vabba idag. Men nu är snoret och hostan under kontroll så imorgon blir det dagmammorna igen. Känns som om både föräldrar och barnet behöver det ;-)

Två veckor!!

Det är två veckor kvar till julafton! OMG.. Jag som tycker jag haft all tid i världen. Nu är det dags att lägga i en högre växel. Slå in alla paketen, köpa de där klapparna som jag vet vad jag ska köpa, bara imnte tagit mig till inköpsstället mm mm. Dessutom- göra mer julgodis till jobbets jullunch, lägga på juldukarna, ta fram lite fler tomtar, ta in lite nya julblommor (min grej i år-jularrangemang!) och spela mer julmusik hemma. Kanske kan Oskar hitta någon ny bra låt "det är min favvojit mamma!"
Ni ser, dags att sätta fart!
GOD JUL!!

Vänder vinden?

Jag håller på att, till viss del, bli sociala medier-trött. Jag försöker "stänga av" mer och mer när jag kommer hem från bloggar, facebook och instagram. Varför? Jo, jag tror att det är för att jag håller på att bli ledsen för (eller åt?) de personer som lever sitt liv genom andras blickar. Jag har tröttnat på bilder på mat innan den äts, foton med en lite sned vinkel på bakingredienser, posen med en fot framför den andra när man visar upp en klänning. Det är inte inspiration längre. Det är uppvisning och bekräftelsebehov mer än något annat. Jag behöver mer substans om jag ska följa någon i sociala medier. Någon som skriver något reflekterande eller tankeväckande. Inte någon som publicerar något där min första tanke är "herregud ser hens barn hen någonsin i ansiktet eller är det med en kamera framför hela tiden?"

Kanske beror de här tankarna på det jag själv gått igenom det senaste dryga året. Att jag själv försöker bli bättre på att inte leva genom andras bekräftelse. Eller så handlar det helt enkelt på att jag blivit äldre och känner efter vad som får ta tid och vad som inte får ta tid från mig.

Det låter så lätt när man skriver men i praktiken är det svårt. Så jag kämpar på men tips emottages tacksamt. både på sånt som är värt att följa och på hur man kan begränsa sig.

Skakad och rörd

Kanske känner någon igen sig i det jag skriver, kanske inte. Men vet ni när man efter en lång, jobbig tid känner att "yes, jag tror det har vänt. Kanske är det lite harmoni i livet nu?" för att sedan bara skakas om som man var i en tvättmaskin? Själva ankaret, grundbulten, det där trygga, i ens tillvaro bara rubbas. Där är jag nu. I och för sig med en positiv syn på framtiden men det är ändå jobbigt nu. Just nu liksom.

Urk

Jag spyr snart på alla finaste, vackraste, bästaste osv i statusar oc kommentarer på facebook och insta. Dagens, och kanske veckans, irritationsmoment. Sluta upp med det! Plocka upp telefonen och säg det till personen istället. Vi andra är föga intresserade.

Tiden

Tänk att jag har ett barn som, bara om en dryg vecka, är två år. En liten person som pratar hål i öronen på oss och som har oväntat mycket humor.

Helknasigt..

avyngling

Herregud vad mycket graviditeter det är igen! Över hälften av de som jag träffade när jag var gravid har redan fått eller ska få inom det närmsta halvåret. Ska jag känna mig stressad?

Gahh

Min hud löper amok. Jag tvättar med snälla saker, jag tvättar med starka saker och jag tvättar knappt alls. Inget blir bättre. Gissar att jag får äta en pencillinkur igen när solen dragit sig än mer undan. Suck..

Bra känsla

Idag åter till jobbet efter sex veckor ledigt. Hunnit med väldigt mycket på dessa veckor; spahotell i Kost, fylla år, Tyskland, Hönö, Värmland, drinkar med grannen, London mm. Men nu ska det bli skönt att åka till jobbet.

Lilleman har pratat om barnen hos dagmammorna och idag pratade han om ett av dem nästan hela cylelturen. Tur att det då var just Mimmi som kom ut och kramade honom direkt. Sen var det gråt och "maaaammmaaa" när jag gick ändå. Fyra minuter efter jag lämnat fick jag ett sms " allt bra, han leker för fullt". Så ja, första jobbdagen har ändå startat helt ok.

Trösterikt

"Nothing which is worthy is easy"

snuddat

Har varit ett par nätter med dålig sömn. Det tar verkligen på mig. Lägg till en liten kille som kommit i trotsåldern (var det så här jobbigt det kunde vara med barn?) och kombon är inte direkt super.

Så igår fick jag nog mit första föräldrarelaterade halvsammanbrott. Det där när jag önskar att jag inte alls var ledig och istället hade varit på jobbet och O hos dagmammorna. Hur jag hanterade det? På ett mycket sunt sätt skulle jag sägga. Hällde upp en liten skål med onyttigheter till oss båda, gick upp på övervåningen och lade oss i sängen och läste varsin bok. Sen somnade O och jag andades i en halvtimme.

Gammal eller sammansatt? Eller ingetdera?

En bekant lade ut på facebook en sån där rolig historia med en kommentar som hon fått från en 19-åring. Min bekant är 30 och tillsammans med 19-åringen hade de packat upp anti rynkkrämer i en butik. 19-åringen hade då sagt att tänk såna här behöver man när man är gammal och typ 30 med ungar och sånt. Då får man inte sova. Kommentarsfältet fylldes på med andra liknande historier och jag fick mig ett gott skratt.
 
Men som en halvkrisande 30-åring själv så tänkte jag en extra gång efteråt. Är det verkligen så att 19-åringarna tycker att alla över 30 är gamla? Eller är det så att de tror att livet ska vara på ett visst sätt vid 30? Och att det är de föreställningarna om det sammansatt och kompletta livet som gör att 30 känns gammalt för att de själva känner sig så långt ifrån det?
 
Själv tänkte mitt 19-åriga jag att över 30 då har jag barn, hus, man, bil och allt annat som "hör till". Och visst jag har allt som jag radade upp. Men känner jag mig så där vuxen, sammansatt och komplett som jag trodde att jag skulle känna mig när jag var 30? Noop, inte alls. Känner jag mig gammal? Ja, ibland när ångesten slår till men i nästa stund inser jag att jag fortfarande förväntas arbeta längre än vad jag hittills har levt så då är jag inte särskilt gammal ändå.
 
Kanske kommer många av dessa tankar till mig numer när jag aktivt förösker att inte hinna med så mycket som möjligt på minsta möjliga tid. eller så är det sånt som många 30-åringar före mig funderat på och att även det är en naturlig del i "åldrandet" ;-)

Long time no seen

Men hjälp vad tiden går och vad lite jag skriver. Men det kan ha sina förklaringar, det vet alla som bloggar.
Sen sist så fortsätter jag at "jobba med mig själv" som det så fint heter, investerar fortfarande i mig själv då och då samt har hunnit med ytterligare en tripp till NY. Mycket bra alltihopa.
 
Vi valde dagmammorna till O till slut. Eller "minidagiset" som jag kallar det. Hans sista inskolningsdag är idag. Han gråter när Jocke lämnar men det känns ändå ok. Ska bli spännande att se hans utveckling efter att han börjat mer på heltid där.
 
För övrigt? Jo, visst är det en del resor i röret. I maj blir det Rhodos och vi filurar på Frankrike i sommar. Får se om det blir så. Andra delar jag vill få på plats i pusslet om mig själv är att träna/röra på mig på ett mer regelbundet sätt. Det ska väl gå att få till på något sätt eller?
 
Nä, nu är det snart fika här på jobbet. Ser ut att bli en bra dag det här!

Att välja

Vi satte oss i kö för privata barnomsorgsalternativ när vi fick en signal om att Oskar skulle kunna hamna totalt åt fe håll (och "fel" område) vid en första placering i kommunal förskola. Vi hittade två supergoa dagmammor som har en lokal de är dagmammor i ihop. Åhh vad mysigt det var. Vi meddelade dem att om det blir en plats ledig i januari så vill vi gärna ha den. MEN, så fick vi det kommunala placeringsbeskedet i veckan. Och det blev inte så "hemskt" som vi befarat. Oskar kommer i såna fall gå på en "vårförskola" som ligger helt kanon till för två föräldrar som pendlar till jobbet. I augusti får vi troligtvis ett av våra förstahandsval alldeles nära vårt hus. Så nu går jag och fnular på ett problem som faktiskt bara finns i teorin än så länge. Vi vet ju inte ens om vi får en plats hos dagmammorna. Men ändå går jag och funderar på hur vi ska välja. Dagmammorna- mindre grupp, mysig personal och blandade åldrar men då måste vi ha bilen. Förskola- supersmidig hämtning lämning, ingen bil, kompisar i samma ålder men lite större grupp..
 
Suck och stön...

Att investera i sig själv

Min sommar kunde ha varit lite bättre än den var faktiskt. Ibland blir det för mycket och då kan man må dåligt. Men med rätt hjälp så kommer man också till nya insikter. Jag har insett den verkliga meningen i det slitna uttrycket "investera i sig själv". För att må bra så gör jag ju prioriteringar om vad som faktiskt är rimligt att hinna med. Istället för ett dåligt samvete över något jag inte hinner med så väljer jag aktivt bort det istället.
 
Sen investerar jag i mig själv i rent materiella och kostnadskrävande saker. Tex en ny bettskena sen en vecka tillbaka. Om man som jag gnisslat ner sina  tänder så att det snart ser ut som om alla tänder är jämnhöga och redan för tre år sedan fick rekommendationen att skaffa en bettskena så var det på tiden. Lägg också till att jag fick min första när jag var 17 (som tappats bort under flertalet flyttar). Jag har alltså gnisslat tänder i drygt 13 år. Kanske var dags att göra något åt det, eller vad säger ni? Att det ska kosta drygt 3000:- att få en blundar jag lite för. jag investerar ju i mig själv.
 
Jag går också på massage var treje vecka. Killen jag går hos är utbildad idrottsmassör. Efter första gången vaknade jag upp med träningsvärk dagen efter.. Så spända var min muskler och så mycket fick han ta i. 5 gånger har jag bokat in och det är en timme vardera gång och det är min timme. För mig själv (ja, massören också naturligtvis) och det är ytterligare en av mina investeringar i min själv.
 
Jag tar gärna emot fler tips på bra investeringar.

Tänk...

Tänk för ett år sen så hade mitt vatten gått. Fast jag hade nog inte riktigt velat förstå att det var det som hade hänt. Särskilt inte då det var lite drygt tre veckor för tidigt. Hrregud, förstagångsföderskor går ju över tiden minst två månader eller något sånt. Men, men vissa saker styr man inte över själv.

Minnen

För elva år sedan steg jag in som nybakad student på universitetet i Karlstad. Tre år som fortfarande kan räknas som några av de bästa och roligaste i mitt liv. Varje år vid den här tiden brukar jag minnas tillbaka till de tre åren och allt jag var med om, människorna som jag fick träffa, festerna jag gick på och känslan att klara sig själv för första gången. Det är fortfarande lite vemodsblandat. Jag kan verkligen längta tillbaka ibland samtidigt som jag är nöjd med var jag är nu. Och jag kan inte gå tillbaka i tiden eller försöka bli 19 igen så det är bara att bevara de fina minnena och gå vidare. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0