Gammal eller sammansatt? Eller ingetdera?

En bekant lade ut på facebook en sån där rolig historia med en kommentar som hon fått från en 19-åring. Min bekant är 30 och tillsammans med 19-åringen hade de packat upp anti rynkkrämer i en butik. 19-åringen hade då sagt att tänk såna här behöver man när man är gammal och typ 30 med ungar och sånt. Då får man inte sova. Kommentarsfältet fylldes på med andra liknande historier och jag fick mig ett gott skratt.
 
Men som en halvkrisande 30-åring själv så tänkte jag en extra gång efteråt. Är det verkligen så att 19-åringarna tycker att alla över 30 är gamla? Eller är det så att de tror att livet ska vara på ett visst sätt vid 30? Och att det är de föreställningarna om det sammansatt och kompletta livet som gör att 30 känns gammalt för att de själva känner sig så långt ifrån det?
 
Själv tänkte mitt 19-åriga jag att över 30 då har jag barn, hus, man, bil och allt annat som "hör till". Och visst jag har allt som jag radade upp. Men känner jag mig så där vuxen, sammansatt och komplett som jag trodde att jag skulle känna mig när jag var 30? Noop, inte alls. Känner jag mig gammal? Ja, ibland när ångesten slår till men i nästa stund inser jag att jag fortfarande förväntas arbeta längre än vad jag hittills har levt så då är jag inte särskilt gammal ändå.
 
Kanske kommer många av dessa tankar till mig numer när jag aktivt förösker att inte hinna med så mycket som möjligt på minsta möjliga tid. eller så är det sånt som många 30-åringar före mig funderat på och att även det är en naturlig del i "åldrandet" ;-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0