Separationer
Idag har jag fått anledning att reflektera över ämnet separationer igen. Det finns de där mer definitiva och berörande separationerna som när någon dör. Dem har jag överlag mycket svårt med. Skillnaden nu är att jag vågar erkänna för mig själv att det är svårt för mig. Inget man bara konstaterar och sen kör vidare. En dyrköpt läxa.
Sen finns det de där andra separationerna. De som är en separation men där personen kommer finnas kvar. Bara inte i den rollen som du lärt känna den innan. Idag slutar min chef för att gå vidare till ett annat jobb. Fram tills för någon timme sen har jag tänkt att jag bara skulle konstatera och sen köra vidare. Men nu när han gått för sista gången från skrivbordet bredvid mig så känns det ändå konstigt. Inte en stor sorg som när någon har dött. Utan mer ett sorts vemod för att inget är beständigt. Och kanske ett vemod över att om ett par veckor kommer allt fortfarande rulla på som vanligt.
Det är väl ett vemod över alla separationer tänker jag. Att någon plötsligt inte är där, att vara den som går till en ny situation, känslan av att vara utbytbar, frågeställningarna kring om man gjort något avtryck osv.
Lite djupare tankar än bara snor och förkylning så här en tisdagseftermiddag. Men sånt måste också få utlopp.
