theresemedmera

Igår gjorde det där jag nojat lite över. Var stor risk för att skulle behöva ställa in för jag kände mig riktigt risig på måndagen. Men tillräckligt frisk var jag ändå igår morse för att åka till sjukhuset och göra en konisering, dvs bränna bort cellförändringar på livmodertappen. Så nu saknas  1,5 cm av mig. Plus lite skrap norrut som läkaren uttryckte sig.

I september blev jag uppringd och kallad till ett extra cellprov. Redan där på plats med benen i luften fick jag besked om att jag skulle ställa mig in på att få bränna bort det. Sen har jag egentligen oroat mig från och till tills igår. Och då var jag nervös ska jag säga. Jag har aldrig varit på sjukhus innan och nu skulle jag dessutom sövas. Men jag har bara gott att säga om all personal där. Helt underbara. När en av sköterskorna tog mig i handen så sa jag att hon var väldigt varm och go för jag är alltid så kall om händerna. Då ställer hon sig och håller i båda mina händer så de ska kännas varma under tiden jag sövs. När jag vaknar på uppvaket så har de bäddat ner mina händer djupt under filtarna och istället satt syremätningsgrejen i örsnuibben istället för fingertoppen. Bara så gulligt och omtänksamt. 

Om det blir en nästa gång så kommer jag inte alls vara lika orolig för själva ingreppet. Nu har jag också bestämt mig för att släppa alla tankar på resultatet av analysen de gör på den biten de tagit bort. För helskotta, jag har ju en vigsel och efterföljande fest att planera!